Jag och Elina och ytterligare några medpassagerare var ute och körde i hennes gamla Bettan. Vi är nästan framme vid Näsbyrondellen när vi ser att man behöver sakta in, för där sitter två kvinnor på vår körbana. Så Elina hittar bromspedalen och kör lugnt och fint förbi damerna utan problem. Men väl inne i stan så kommer vi på att vi måste tillbaka till Österslöv, för vi hade glömt en sak där. Det var bara att göra en av mina berömda handbromssvängar och återigen köra mot "destination Kosseland". (Okej, kanske inte riktigt, men vi lyckades vända bilen i alla fall...) Vi hämtade upp Annette, Elinas moder, och körde in mot stan ännu en gång. Då ser vi att på den platen där de två kvinnorna tidigare satt mitt på vägen, där har nu skett en olycka. Det står flertalet bussar i bredd som blockerar vägen samt ambulanser och polisbilar. Personbilar har stannat runt omkring för att försöka få en skymt av olycksplatsen och dess offer. Men vår modiga förare, Toye, ser en lucka mellan den ena bussen och en personbil och säger att "titta, där kan vi köra igenom". Det är knappt hon släpper på gasen när vi brummar fram. Eftersom vägen svänger så ser hon inte vad som, till vår stora fasa, väntar i den perfekta gluggen. Vad är det som sitter där som ett levande hinder där då? Jo det är de två sörens kvinnorna. De har fortfarande inte flyttat sina feta gumpar därifrån... Ni som har kört Elinas Bettan vet att bromsarnas bromsförmåga är nästintill obefintlig, så vad händer? Alldeles korrekt, vi kör rakt in i ryggen på den ena. Alla vi i bilen tittar skyldigt åt andra hållet och låtsas som om inget har hänt; vi har inte märkt något i alla fall... Je rajt... Till min förvåning fungerade den urusla planen och när polisen gestikulerar att vi kan köra så är vi snabbare än snabbt därifrån. Vi kommer till Näsbyrondellen, men börjar gå istället - bilen försvann?! Helt plötsligt får jag syn på en liten vovve. Han var så söt, lite klumpig, men oj vad nussig! Vovven börjar springa efter mig när han märker att jag gillar honom, men jag schasar gång på gång in den envisa lilla rackaren i trädgården där han hör hemma och till slut lyder han, för det ringer i hans mobil... Sen sms:ar han mig och frågar om jag inte vill komma in på lite kaffe. Nu fattar ni ingenting kanske, men hunden var tydligen Martin. Fick dock tacka nej till denna "vuxna" kopp kaffe, som han kallade det, för jag hade ju annat att tänka på... Jag menar, jag hade precis avslutat min högljudda, arga och intensiva predikan för Elina om hur jävla dum hon var som bara körde rätt in i käringen sådär. (Sorry Toye!!) Sen fortsatte vi gå tills det plingade satan i örat...

Det är sant, jag drömde verkligen detta!

Vaknade av Ida och Johans desperata försök att väcka mig genom msn... Och det funkade, kan inte motstå det, haha...

Ha en finfin dag allesammans!