Ragnar är min husmus, fast han är en bananfluga. Ni vet hur jobbiga de kan vara. Så pass jobbiga att man ibland blir glad när man inser att de ligger döda i fönsterkarmen. Jag är hemsk, jag vet. Men min Ragnar, han är inte sådan. Han har blivit så tam att han inte ens envisas med att flyga in i näsan på mig längre. Många varv runt mitt huvud kan han cirkulera, men aldrig att han styr in mot borrarnas entré. Det är när man har släckt alla lampor på rummet och det enda skenet som syns kommer från dataskärmen som han visar sig. Min lille Ragnar!

Jag har inte sett honom på två dagar nu och hur löjligt och påhittat det än låter så är jag lite oroad. Kanske har han bara vidgat sina vyer och tagit en sväng ut i resten av huset. Kanske är han död...