Okända personer måste man hålla ett visst avstånd från. Jag skulle uppskattningsvis säga minst en och en halv meter om det finns gott om utrymme. Finns inte det så är en meter minimiavståndet. Min väntan på bussen imorse var ett praktexempel på det vi svenskar är så ofantligt duktiga på - distans. Närmst själva busshållsplatsen stod jag, då jag kom först. Någon minut efter mig kommer en kille som troget stannar approximativt två och en halv meter ifrån mig. Låt oss kalla honom för Killen. Ytterligare någon minut senare kommer tredje killen (eller egentligen andra killen, för jag tillhör nog det mer feminina könet, men tredje personen i alla fall mig inkluderat). Honom kallar vi Snubben. Snubben stannar, ja kan ni gissa? Mm, han stannar så att han håller samma avstånd mellan sig själv och Killen som jag och Killen har. Där står vi nu, tre stycken utspridda på en sträcka så lång att femton till hade fått plats. Gud nåde den som får för sig att försöka sig på en trevlig konversation om vädret eller något!

Kramar är vi inte heller bra på. Troligtvis för att många känner sig obekväma med att vara så nära en annan människa de inte känner så bra. Fast nu när jag tänker på det så har många svårt för det oavsett hur bra man känner krammottagaren i fråga. Jag var själv en sådan innan, är det fortfarande med vissa personer. Men de som kan kramas får också en ordentlig kram tillbaka, hihi...

"Min präst" har experimenterat lite med denna stelhet. När det var trångt i hissen passade han på... Han stod kvar tätt intill folk i hissen trots det uppenbara utrymmet som fanns till övers när många lämnade hissens färd. Resultatet blev att den personen bredvid honom flyttade sig. Vi har även ett omedvetet system för hur man placerar sig i en hiss; den fylls på hörna för hörna, sedan i sidorna och till sist får någon stackare ställa sig i mitten. Det är okej att titta på folks skor eller på siffran ovanför dörrarna som visar vilken våning man är på. Att titta någon i ögonen kan få förödande konsekvenser... (Verkar vi tro åtminstone.)  

Beror vårt beteende på gamla svenska normer som likt de där ättriga, dåliga generna följer generation till generation?